Kasa-Lord.com

Garanterat ofarlig drog för hjärnan

I människans begynnelse fanns inte språket. Vi kan ha haft musik innan vi hade något ord för den, utropar Daniel Levitin i sin nya bok “The World in Six Songs”. Levitin är “associate professor” på McGill University i Montreal och en av världens ledande experter på kognitiv musikperception.

Han förklarar mera i detalj varför vi ägnar så stor del av vår tid åt musik. Paradigmskiftet inom musikforskningen de senaste 5-6 åren innebär att man nu även börjat titta på den känslomässiga upplevelsen. Det är vår hjärnas uråldriga belöningssystem som belönar oss med må-bra-substansen dopamin när vi gillar ett stycke musik. En substans som också utsöndras av t.ex. orgasm och kakao.

Om du lyssnar på ett musikstycke kommer din hjärna att hela tiden försöka tolka vad som ska komma härnäst. Även om vi inte är medvetna om det, har den en “statistisk karta” över de kommande mest sannolika och minst sannolika möjligheterna för musikens fortsatta riktning. Om musiken har rätt proportioner av dessa möjligheter kommer du att bli rikligt belönad med “happy juice”, som Levitin uttrycker det. Låt säga att du gillar musiken på Kasa-Lords senaste CD. Då kommer ditt belöningssystem i hjärnan att utsöndra dopamin. Om musiken däremot hela tiden går den mest sannolika vägen, kommer du att tröttna på den och om den går den minst sannolika vägen kommer den att irritera dig. Inget dopamin. Bra musik har alltid de rätta proportionerna, vilket ju också givetvis varierar från person till person.

För dig som sjunger i kör har Levitin glädjande nyheter. När vi sjunger tillsammans utsöndras substansen oxytocin, som är ett “tillitshormon”. (”Involved in establishing bonds of trust between people”). Här finns givetvis inget exakt angivet personantal, men man kan kanske anta att belöningen kommer även i ett mindre band, bestående av 4-5 personer.

Vem kan säga nej till all denna kemiska glädje i hjärnan? Musik får dig att må bra! Välj den med omsorg.

SVT hyllar avslappningsmusik

Igår sändes det femte avsnittet av Musikministeriet i SVT2. Programmet ägnades åt hur musik kan påverka oss i olika sammanhang. Förutom att med musik försöka finna inre ro och kraft, berättade man om den oerhört framgångsrike simmaren Michael Phelps, och hur han använder musik i sitt tävlingssimmande. Enligt Musikministeriet finns det forskning som säger att syreupptagningsförmågan ökar när man lyssnar till musik. Det här har Phelps tagit fasta på och hade Eminem i lurarna innan varje lopp, för att vinna hundradelar i senaste OS. Han vann åtta guld! I sammanhanget dök ett nytt begrepp upp, nämligen musikdopning, vilket Phelps givetvis aldrig blev fälld för.
I programmet gjorde man också ett litet test med två svenska elitsimmare, Lars Frölander och Josefin Lillhage. Hos båda väcktes intresset för att mera målmedvetet använda sig av musik i samband med träning och tävling framöver. Och faktum är att Josefin Lillhage satte personligt banrekord när hon simmade till tonerna av Adam Tensta.

Undertecknad medverkade också för att berätta om hur Kasa-Lords musik är uppbyggd för att skapa harmoni och inre lugn med gyllene snittet.

“Att musik kan ha en suggererande kraft är uppenbart oavsett om det handlar om att nå andliga höjder, finna inre kraft eller simma snabbare i en bassäng”, är Musikministeriets slutsats.

Se gärna programmet som också förklarar en del om gyllene snittet.

http://svtplay.se/v/1439808/musikministeriet/del_5_av_8

Blixtnedslag gjorde mannen till pianist

En höstdag 1994 kunde den 42-årige kirurgen Tony Cicoria konstatera att det var regn och åska på gång. Han var på väg till en telefonkiosk för att ringa sin mamma. På avstånd kunde han se mörka moln. Precis när han avslutat samtalet ser han hur en ljusblixt kommer ut ur telefonluren och träffar honom rakt i ansiktet. Nästa minne han har, är att han flyger bakåt. Men sedan flyger han framåt. Förvirrad tittar han sig omkring och ser plötsligt sin egen kropp ligga på marken. Han minns att han säger till sig själv: “Oh shit, I’m dead.” Han ser flera personer samlas kring hans kropp och en kvinna är böjd över honom, hon ger hjärt- och lungräddning. Innan han plötsligt är tillbaka i sin kropp igen får han några starka nära-döden-upplevelser. Han är omgiven av ett ljussken och upplever en enorm känsla av välbefinnande och frid.

När han får krafterna tillbaka efter några veckor är han åter på jobbet. Han har fortfarande marginella minnesproblem men hans kirurgiska kunskaper är helt intakta. Efter ytterligare några veckor är även minnesproblemen helt borta och Cicoria får känslan av att allt är som vanligt igen.

Men då händer något oväntat. Han känner hur ett omättligt begär växer sig allt starkare. Han måste lyssna på pianomusik! Det här är väldigt märkligt för honom, kirurgen som lyssnat på rockmusik hela sitt liv. Han börjar köpa skivor och blir särskilt förälskad i Vladimir Ashkenazys inspelningar av Chopin-favoriter. Han får också ett enormt begär att försöka spela dessa pianostycken och börjar köpa noter.
Ganska snart därefter börjar han höra musik i sitt huvud och han försöker skriva ner den musik han hör, så gott han kan,. Det här blir starkare och starkare och varje gång han nu försöker förkovra sig i Chopins pianostycken, börjar hans egen musik att ta över. Han upplever att musiken finns där hela tiden och att den vill komma ut. Det är som en radiokanal i huvudet som oavbrutet spelar upp ny musik. En period går han upp klockan fyra varje morgon för att kunna spela sin musik och när han kommer hem från jobbet sätter han sig direkt vid pianot och fortsätter spela hela kvällen. “My wife was not really pleased”, säger Cicoria. Jag var helt besatt.

Ytterligare år har nu gått. Han har skilt sig, råkat ut för en allvarlig motorcykelolycka, men passionen att spela piano och att komponera har inte förändrats. Han har fortsatt som heltidskirurg men hans hjärta lever nu för musiken.

 
Den här berättelsen bygger på ett avsnitt från boken Musicophilia, skriven av Oliver Sacks, neurologprofessor från New York. I boken, som är hans senaste, samlar han märkliga och fascinerande fallbeskrivningar som alla inryms under begreppet musik. Han har skrivit fler böcker och den mest kända är kanske Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt.

Synestesi

I förrgår drog SVT igång åtta nya avsnitt av Musikministeriet. I det första avsnittet tog man bl.a. upp det neurologiska tillståndet synestesi. Det är alltså ingen sjukdom men ett mycket ovanligt tillstånd där ett sinnesyttryck skapar ett nytt intryck i ett annat sinne. När man hör musik kan man samtidigt t.ex. se färger, eller känna en lukt.
Det låter som om musiklyssning inte bara blir en ljudupplevelse utan även skapar andra känslor?

Det är svårt att veta hur många som har synestesi eftersom det är en så naturlig del för dem som har det, att de vanligtvis inte tänker på det som någonting ovanligt. Däremot har man kommit fram till att det är ungefär 70% kvinnor . Om det är ärftligt har man inte riktigt lyckats utröna än.

Neurologprofessorn Oliver Sacks, ägnar ett kapitel åt det i sin senaste bok, Musicophilia. Där berättar han bl.a. om en synestetisk målare som plötsligt blir totalt färgblind i samband med en hjärnskada. Han tappade inte bara förmågan att uppfatta färger utan även det automatiska färgseende som han alltid haft till musik. Det var nu helt borta. Han saknade det och insåg nu att det hade berikat hans musikupplevelser.

Sacks säger vidare att bland “musiksynestesi” är förmågan att se färger en av de vanligaste.

Musikens påverkan

På en intensivvårdsavdelning i Florida, för för tidigt födda barn, gjordes 1991 en studie om hur dessa små patienter påverkades av musik. 52 spädbarn delades in i två noggrant utvalda grupper varav den ena fick sedvanlig omvårdnad och till den andra gruppen adderades en halvtimme med inspelad barnmusik tre gånger per dag.
Med statistiskt säkerställda skillnader kunde man konstatera att den musikbehandlade gruppen om 26 spädbarn hade bättre födointag och viktutveckling, och kortare behov av intensivvård.

En liten angenäm rapport, hämtad från boken Hemisfärernas musik, den bok som jag nämnde i förra inlägget.

Vad får du för tankar kring hur spädbarn påverkas av musik? Kommentera gärna.

Sanningen om ”Mozarteffekten”?

Frances Rauscher och hennes forskarteam publicerade 1993 en artikel i tidskriften Nature. Till teamets försvar får man säga att dom faktiskt sa att resultaten var preliminära och att man bör pröva även annan typ av musik, men det budskapet nådde aldrig riktigt fram. Missödet var ett faktum och “Mozarteffekten” blev snabbt ett begrepp. Bli mer intelligent genom att lyssna till Mozart.

Testet gick ut på att ett antal studenter, indelade i tre grupper, kognitivt fick vika pappersark. En av dessa grupper fick lyssna på första satsen av sonaten för två pianon i D-dur, Köchel 448, innan själva testet. (Samtliga studier verkar ha använt en inspelning med pianisterna Murray Perahia och Radu Lupu). Det kritikerna framförallt reagerade på var att hon översatte skillnaden i prestation till skillnaden i intelligenskvot.

Rauscher och hennes forskargrupp gjorde sedan flera försök att bekräfta observationerna och även kritikerna gjorde sina undersökningar.

1999 nådde det vetenskapliga grälet sin kulmen. Kritikerna publicerade då i en s.k. meta-analys, alla dittills kända undersökningar rörande Mozarteffekten. (20 undersökningar med totalt 714 deltagare). Analysen blev att man inte kunnat visa någon statistisk säkerställd effekt. Och att resultaten ryms inom variationen från en IQ-test till en annan för en och samma person. Frances Rauscher menade att felaktig försöksuppläggning var anledningen till alla misslyckade försök att styrka hennes resultat. Hon avslutar med rallarsvingen “det behöver inte saknas jäst i degen bara därför att vissa personer inte får den att jäsa”.

Inlägget bygger på ett kapitel från boken Hemisfärernas musik, av Jan Fagius.

Det här är ett av många intressanta ämnen som Jan Fagius berör i sin bok. Jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur hjärnan gör musik.

Hemisfärernas musik, om musikhanteringen i hjärnan
Jan Fagius, 2001
Bo Ejeby förlag

Introduktion

Hej och varmt välkomna alla ni som älskar lugn, lågmäld och avslappnande musik!

Fortsättningsvis tänker jag dela med mig av allsköns upplevelser inom detta omfattande område. Bl.a. ett antal böcker i ämnet som jag läst under åren. I somras fick jag äntligen tag på den nyligen översatta versionen av Fibonaccis bok “Liber Abaci” från 1202! Det är här som hans talserie dyker upp för första gången.

Jag får också ofta frågan om hur gyllene snittet och Fibonaccis talserie finns implementerad i Kasa-Lords musik, och jag inser varje gång att det är svårt att beskriva detta för någon utan kunskap i musikteori. Men jag kommer att göra ett seriöst försök. Tills vidare finns en enklare förklaring under rubriken “Om Musiken”.

P2:s Musikmagasinet hade en programserie i somras kallad “Med känsla för musik”, med journalisterna Jenny Damberg och Anna Swantesson. Där tog de bl.a. annat upp tankar från den kände amerikanske neurologen Oliver Sacks som funderar på om musiken är evolutionär, dvs om den är nödvändig ur biologisk överlevnadssynpunkt.

Med i programserien fanns också Lars Lilliestam, musikprofessor vid Göteborgs universitet, som också är inne på att vi behöver musik. Han har väldigt svårt att tänka sig ett mänskligt samhälle utan musik. Vem har inte det å andra sidan?

Jan Fagius däremot, neurolog vid Uppsala universitet, jämför med det talade språket, som vi alla i stort behärskar lika bra. Om vi hade behövt musik skulle evolutionen ha sett till att vi människor var någorlunda jämbördiga även musikaliskt. Han ser i stället musiken som en ojämförbart stor och tacksam evolutionär bonus.

Ingmar Bergmans sommarprat från 2004 - som jag lyssnade på först i somras - var tänkvärt där han bl.a. funderade över:
Varifrån kommer musik?
Varför är det bara vi människor som ägnar oss åt musik, inte djuren?

Hans eget svar var ungefär: Den ger oss en föraning om dimensioner vi ännu inte har tillgång till. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han ger den en andlig dimension.

Detta och mycket annat, tänker jag återkomma till framöver.

Ja, i vilket fall är musiken för mig en av de absolut största givarna av livsbränsle. Jag är beroende av musik. Inte minst av att skapa musik. Här finns mycket att fundera över men jag nöjer mig med följande lilla iakttagelse så länge.

När jag varit i slutskedet av varje Kasa-Lord skiva, (i dagsläget fyra stycken), dvs. i mixningsskedet, har jag upptäckt att jag många gånger hamnat i ett gränsland mellan vaket och sovande tillstånd. Ett slags avslappnat och samtidigt koncentrerat tillstånd. När musiken tystnat slår jag upp ögonen. Det är just då det känns som om jag sovit, men jag minns musiken väldigt klar och tydlig och har också ett slags synminne av den utifrån en tidsaxel. Jag kommer tydligt ihåg vad jag reagerat på och går till mixerbordet och korrigerar. Och jag är övertygad om att någon av hjärnans må-bra-substanser är involverad i detta skede.

Till sist vill jag önska mina tidigare kollegor Tommy och Elisabeth Lord lycka till i sina fortsatta gärningar. Vi har haft ett mycket gott samarbete, men de har nu valt att dra sig tillbaka. Förhoppningsvis får jag med mig Tommy på några ytterligare kompositioner framöver. Den mannen kan skriva musik.

Jag vill också passa på att tacka Lars-Eric och Elene Uneståhl; som alltid lika lysande livsinspiratörer.

På nätet finns att läsa att en riktig bloggare bör skriva något tre gånger om dagen. Helt omöjligt för min del men minst ett par skriverier i veckan är min förhoppning. “Blogg light” med andra ord.

Hur upplever du att musiken påverkar dig? Kommentera gärna!
(Klicka på inläggets rubrik för att komma till rutan för kommentarer).

Allt gott! Tommy