Kasa-Lord.com

Sanningen om ”Mozarteffekten”?

Frances Rauscher och hennes forskarteam publicerade 1993 en artikel i tidskriften Nature. Till teamets försvar får man säga att dom faktiskt sa att resultaten var preliminära och att man bör pröva även annan typ av musik, men det budskapet nådde aldrig riktigt fram. Missödet var ett faktum och “Mozarteffekten” blev snabbt ett begrepp. Bli mer intelligent genom att lyssna till Mozart.

Testet gick ut på att ett antal studenter, indelade i tre grupper, kognitivt fick vika pappersark. En av dessa grupper fick lyssna på första satsen av sonaten för två pianon i D-dur, Köchel 448, innan själva testet. (Samtliga studier verkar ha använt en inspelning med pianisterna Murray Perahia och Radu Lupu). Det kritikerna framförallt reagerade på var att hon översatte skillnaden i prestation till skillnaden i intelligenskvot.

Rauscher och hennes forskargrupp gjorde sedan flera försök att bekräfta observationerna och även kritikerna gjorde sina undersökningar.

1999 nådde det vetenskapliga grälet sin kulmen. Kritikerna publicerade då i en s.k. meta-analys, alla dittills kända undersökningar rörande Mozarteffekten. (20 undersökningar med totalt 714 deltagare). Analysen blev att man inte kunnat visa någon statistisk säkerställd effekt. Och att resultaten ryms inom variationen från en IQ-test till en annan för en och samma person. Frances Rauscher menade att felaktig försöksuppläggning var anledningen till alla misslyckade försök att styrka hennes resultat. Hon avslutar med rallarsvingen “det behöver inte saknas jäst i degen bara därför att vissa personer inte får den att jäsa”.

Inlägget bygger på ett kapitel från boken Hemisfärernas musik, av Jan Fagius.

Det här är ett av många intressanta ämnen som Jan Fagius berör i sin bok. Jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur hjärnan gör musik.

Hemisfärernas musik, om musikhanteringen i hjärnan
Jan Fagius, 2001
Bo Ejeby förlag